Gruppen begraver Colby i Robertson, osäkra på om han verkligen är död eller ej. Holt försöker rekrytera en assistent åt den blinde Dr. Kirk.

Gruppen rider vidare mot Hilliard för ett möte med Gov. Hale. Mötet spårar ur, och mitt i skapar ett jordskalv kaos. Guvernören störtar mot sin död, men gänget klarar sig utan större skråmor. Men är inte närmare att lösa gåtan George GA Reeg.

Gruppen rider in i Robertson. Folk stannar upp och tittar; vissa känner igen dem och vinkar försiktigt.

De träffar snart av Simon Largo Han möter dem med ett brett leende som snabbt övergår i sorg. Han erbjuder plats på byns begravningsplats åt Colby.

Medan de rider genom staden sprider sig nyheterna. Folk kliver ut längs vägen, tar av sig mössorna och håller dem vid bröstet i tyst respekt.

Yatona undrar vad bemötandet beror på och Holt berättar>

Yatona har hört legenderna men aldrig trott att de var verkliga. Att posset bekräftar skinwalkers får honom att inse att många av hans folks gamla sägner kanske är sanna. "Det är många av våra legender som finns på riktigt nu."

Vid gravplatsen ansluter en del av stadens invånare för att visa sin respekt.
Holt börjar gräva och Simon Largo hjälper till.

McCoy är tveksam. Han påminner gruppen om att Emmet också har verkat död förut, bara för att komma tillbaka: "Han blev väl... strypt, mosad, uppäten".

"Han blev uppäten av köttätande växter som dränkte honom", säger Holt, och tillägger "Och sen brann ett hus upp och kollapsade över honom."

Byborna som hör resonemanget ser fundersamma ut.

Manco korkar upp en whisky och försöker hälla i Colby genom att hålla upp hans huvud. Vätskan rinner ner i halsen och över det askgrå ansiktet . Ingen reaktion kommer. "Nej, han är död," konstaterar han.

I arbetet med att gräva ser Manco och McCoy något på Holts axel. Under hans sönderrivna skjorta framträder en mycket dålig tatuering. Det ser ut som en klassisk fängelsetatuering, som någon (Holt själv?) försökt förvanska. "Det ser förjävligt ut," konstaterar de.

McCoy föreslår att de ska stanna en natt och lämnar en lapp vid graven. "Tjena Emmet. Om du nu lever igen. Vi är på saloonen." Och menar att de inte ska gräva så djupt, för då blir Colby kanske sur. "Om han kommer tillbaka och prärievagar ätit upp ena armen på honom så kommer han nog bli jävligt sur på dig" muttrar Holt och fortsätter gräva en ordentlig grav.

Innan de drar sig tillbaka till hotellet håller Holt en kort avskedstal till Colby. "Jag vet inte vad du är för någonting. Men jag vet att det sista du gjorde var att du räddade mitt och de andras liv här. Det räcker för mig."

De tar in på hotellet. Holt ber om Colbys gamla rum. När de väl är inne i hotellets bar ser de doktor E.B. Kirk. Han är helt förkrossad, nästan okontaktbar, och sitter omgiven av whiskyglas. Trots sin blindhet håller han krampaktigt i en flaska och häller upp nytt med darrande händer.

"Det är det enda jag har. Vad ska jag annars göra med mitt liv? Min karriär som läkare är slut. Vad ska jag göra?" snyftar Kirk.

Holt sätter sig ner hos honom och försöker nå fram. "Du har kvar all kunskap och det finns gott om unga smarta, driftiga män och kvinnor. Ta en lärarjunge. Det finns gott om gamla, blinda mästare, de är så gamla att de inte ser någonting och ändå kan de lära hur mycket som helst."

På morgonen efter besöker Holt graven. Den är orörd. Med Colby borta är gruppen vilsen, och ledarrollen faller på Holt vare sig han vill det eller inte. Han fattar beslutet: de måste röra sig mot Hilliard för att träffa Gov. Hale.

När de lämnar hotellet är stämningen dämpad. De lämnar en lapp till Colby, tillsammans med hans grejer och häst:

"Vi har buntat ihop hans ägodelar. Inte kläderna han hade på sig när vi... Han kommer med resten av grejerna. Håll dem här. Låt dem vara här tills de faller sönder eller tills Colby kommer tillbaka."

De som driver hotellet ser tveksamma ut, men de får en rejäl ersättning för besväret"

Holt pratar med den lokala skollärarinnan Miss Daisy. "Dr. Kirk behöver en ung, smart människa med huvudet på skaft som kan göra det åt honom som han inte själv kan göra längre. Kanske. Jag vet inte. Någon som du, eller om du vet, du har haft någon väldigt begåvad elev."

Miss Daisy ser bestört ut. "Jag kan inte lämna Robertson. Det här är mitt hem. Men de som kan hjälpa... Jag hörde vad som hade hänt honom. Men var är han nu?"

Miss Daisy lovar att prata med Kirk: "Jag ska prata med honom. Jag ska prata med honom, jag lovar ingenting. Men jag ska prata med honom." Hon lägger till: "Det finns andra färdigheter här i västern förutom dem att skjuta med skjutjärn och sånt. Och jag är glad att du ser värdet av dem."

"Jag önskar att jag hade fått chansen att utveckla dem istället," svarar Holt.

Resan fortsätter längs Mormon Trail. Solen gassar hårt och terrängen böljar upp och ner, vilket gör sikten begränsad. När kvällen närmar sig når de Hilliard, ett livligt ställe med järnvägsarbetare i rörelse och eldar som lyser upp mörkret.

Holt letar upp Old Dotson. Det talas om sabotage vid järnvägen, om Wasatch Rail och Hellstrom Industries. Han frågar om han har hört rätt, och om det är Heastons män som rör sig i området. Dotson bekräftar att det pratas mycket om sabotage, men att inga bevis finns. Han nämner också järnvägskrigarna på Wasatch som en kraft man inte ska leka med.

Holt frågar om de sett guvernören eller hans män, men Dotson avfärdar tanken på att guvernören skulle vara här. Det är ett arbetsläger, en plats präglad av kaos och folk i rörelse. Holt använder en hårdare ton mot Dotson, och Dotson, som börjar bli rejält berusad, berättar att han sett ett gäng som rörde sig söderut längs de gamla spåren.

Manco rider i förväg för att scouta. Han rör sig smidigt genom terrängen och rundar ett krön. Vid en lägereld ser han ett tåg med en tio-femton man.

Holt förbereder gruppen för ett möte. Han vill inte gå in i detta utan en plan.

Han vänder sig till McCoy och kräver att denne följer med. Han öppnar sin väst, tar fram en plunta och räcker den till McCoy.

"Här, drick det här. Jag behöver dig med mig. Jag behöver en hjärna till. Och jag behöver den hjärnan fungerande. Och det här är vad du behöver för att din hjärna ska fungera. Ta den här och följ med mig."

"Något du vet som du inte berättar?" frågar McCoy misstänksamt.

"Jag vet att jag klarar inte det här själv," erkänner Holt. "Och Colby är inte med oss. Och vem skulle det annars vara? Det är upp till dig och mig nu."

Terrängen består av en getstig med branta klippor på höger sida och en djup kanjon på vänster sida. Holt ger Yatona och Manco uppdraget att ta positioner runtomkring för att omfatta de femton männen vid tåget.

Yatona tar sig an uppgiften med sin båge, men terrängen är svår och det tar tid att ta sig fram på ett säkert sätt. Manco klättrar smidigt upp mot klipporna på höger sida. När de väl är på plats, dolda i klippskrevorna, spanar de mot tåget och männen runtomkring

Det gamla tåget står som ett monument över en svunnen tid, en vagn som verkar ha bestämt sig för att slå läger permanent. Det lyser svagt från en av vagnarna, den som ser ut att vara i bäst skick, men i övrigt är hela ekipaget slitet och gammalt.

Holt visar sin stjärna, men stämningen är spänd. Guvernörens män tvingar
dem att lämn sina vapen utanför.

Guvernören väntar inne i den upplysta vagnen. Samtalet blir snabbt laddat. Guvernören berättar att George GA Reeg, inte längre hört av sig på länge. Holt frågar rakt ut om han är död. Guvernören menar att annars kulle Reeg ha hört av sig.

Det framgår att guvernören verkar veta att Reeg är med i Twilight Legion, men guvernören själv är inte en medlem. Han kräver tillbaka sina aktier, och antyder att Reeg hade dubbla lojaliteter.

Holt försöker skifta fokus till politiska tjänster. Han nämner Marshal Pilsbury Wister från Heaston Hill och föreslår att hans kontrakt bör avslutas. Guvernören menar att Pilsbury är folkvald och att det är inget han kan göra, och upprepar sitt krav på att han ska få sina aktier. Holt försöker fortsatt förhandla, när guvernören påminner dem om att de är obeväpnade och att hans män kan skjuta ner dem som hundar. McCoy svarar med en kylig nonchalans och tar fram en flaska för en klunk.

Samtidigt, dolda utanför, känner Manco och Yatona en vibration i stenen, en darrning som blir starkare och starkare. En jordbävning.

Inne i vagnen bryter kaoset ut. Guvernören skriker i panik när tåget börjar röra på sig. Vagnen börjar tippa, sakta men obevekligt, mot ravinen.

Yatona lyckas snabbt klättra upp på säker mark för att undvika att bli begravd av stenmassorna.

Inne i den tippande vagnen är det kaos. En av guvernörens män försöker skjuta Holt, men kulan missar. En annan kastar sig mot McCoy, men denne lyckas undvika greppet. Guvernören är helt förlorad i sin panik, skrikande efter hjälp medan han kämpar mot ett skrivbord som pressas mot honom.

Utanför har Manco hittat ett rep. Han säkrar ena änden och springer mot vagnarna för att fira ner det. Yatona möter honom och de förbereder en räddningsinsats mitt i den totala paniken.

Holt inser att de måste ta sig ut via sidan för att inte hamna i stupet. Han slår upp ett hål väggen. Samtidigt blir han attackerad av män som desperat försöker använda honom som en stege för att nå säkerhet.

Holt hänger nu i repet med en arm, medan han med den andra försöker hålla tillbaka en man som desperat försöker klättra upp på honom. Vagnen svävar nu farligt över kanten. Med ett sista kraftansträngning lyckas Holt slå ner angriparen och svinga sig mot säkerhet.

McCoy kämpar för sin överlevnad. Han använder sin tomahawk för att hugga sig fri från de som försöker hålla honom kvar vid den fallande vagnen. Han kastar sig ut, genom det brinnande kaoset där oljelampor har krossats och elden sprider sig längs vagnens kanter.

McCoy gör ett sista, desperat hopp, och Holt lyckas dra ut honom ur vagnen.

Guvernören och hans män faller ur botten på tåget.

Snart följda av hela vagnen som rasar ner när Guvernörens män inte längre orkar hålla mot.

Hjälpta av Yatona och Manco tar sig Holt och McCoy upp för repet. Utmattade, sotiga och svettiga.

De kvarvarande männen från guvernörens följe stirrar på dem med osäkra blickar. Vissa fingrar sina pistoler, andra tittar ner i djupet. Holt och McCoy står kvar, levande, men med en blick som säger att de vet precis hur nära det var att allt tog slut.

"Det finns andra färdigheter här i västern förutom dem att skjuta med skjutjärn och sånt."

"Jag vet att jag klarar inte det här själv."